Behovet är självklart – vad kan vara mer vitt eller svart? Trots det har få tagit ställning till organdonation. Eller är det kanske är just därför? Logiken säger tvärsäkert ja men känslan tvekar, utan att det går att ta på tveksamheten. En känsla man kanske till och med skäms lite för och därför skjuter ifrån sig. Sveriges enda donationssjuksköterska Maria Söderkvist uppmanar oss egentligen bara till en sak.
– Tala om det hemma, prata med varandra. Det viktigaste är inte vad man själv kommer fram till utan att nära och kära vet, säger hon. Skulle situationen uppstå ligger ansvaret att tolka den drabbades vilja på de anhöriga, ett beslut som förväntas tas långt innan de anhöriga hunnit inse vidden av att förlora någon de älskar.
När det overkliga sker
När de anhöriga kommer till sjukhuset efter beskedet att den nära förolyckats är utgången oftast oviss. All tillgänglig behandling sätts just nu in för att rädda livet på den drabbade. Man väntar och ser.
– Det finns nog ingen som kan ta in och förstå vidden av beskedet att slutet förmodligen är nära, säger Maria.
– Därför är det så oerhört viktigt att ta det lugnt. Sitta tillsammans, lyssna eller bara finnas alldeles i närheten. Låta tid passera. Sorg, ilska eller känslomässig förlamning, försöka möta känslan vilken den än är. Hon berättar om hur olika vi är i en krissituation.
– Man får reagera precis hur man vill, det är inte ovanligt att anhöriga står och skriker åt oss i korridoren men det är ok, det måste få vara så, säger hon.
Inget mer att göra
De människor som vårdas på Marias avdelning har av olika skäl drabbats av stora blödningar i hjärnan. Den sjuke eller skadade är medvetslös och kan inte heller andas på egen hand. Syretillförseln till blodet sker med hjälp av en respirator. En mindre blödning kan hjärnan med medicinsk hjälp klara av men här handlar det ofta om skador som kan bli så stora att blodet inte längre kan cirkulera i hjärnan. Intensiv vård bedrivs för att förhindra just detta men utgången är inte sällan oviss.
Om blödning eller svullnaden i hjärnan är så stor att blodet inte når fram upphör cirkulationen till hjärnan. De miljontals viktiga cellerna kan inte syresättas med hjälp av maskiner. Inom loppet av minuter dör de av syrebrist, situationen är oåterkallelig och livet står inte att rädda. När ett sådant besked kommer finns Maria hos de anhöriga.
Skillnad mellan död och hjärndöd
Skulle blodcirkulationen till hjärnan upphöra under tiden som personen vårdas på intensivvårdsavdelningen kopplad till en respirator sker något som annars inte skulle ha varit möjligt. Hjärnans celler dör när blodtillförseln upphör men eftersom respiratorn sköter andningen helt på konstgjord väg fortsätter syreutbytet över lungorna till blodet vilket i sin tur innebär att hjärtat fortsätter att slå.
Eftersom hjärnan inte längre fungerar klarar kroppen inte av några som helst förändringar, den klarar sig inte heller utan konstgjord syretillförsel. När respiratorn stängs av upphör andningen, blodet får inget syre och hjärta och övriga organ stannar direkt. Det går alltså inte att vara hjärndöd på egen hand – det sker bara under den tiden då respiratorn sköter syretillförseln.
Det är också enbart dem som avlider på en intensivvårdsavdelning under pågående respiratorbehandling som kan donera organ. För att det inte ska råda någon som helst tvivel om att hjärnans celler har dött görs två noggranna undersökningar med minst två timmars mellanrum.
I vissa fall undersöker man hjärnans blodkärl med hjälp av kärlröntgen för att se om blodet flyter fram eller så gör man en så kallad klinisk bedömning genom att undersöka kroppens olika reflexer. Båda metoder ger ett övertygande svar. Först här väcks frågan om den sjuke eller skadades önskan och det är nu Maria talar med de anhöriga. Frågorna är många.
– Är det vi som ska bestämma när respiratorn ska stängas av? Den frågan är vanlig berättar Maria. Sjukvårdspersonalen inte får lov att upprätthålla ett liv med hjälp av maskiner och det kommer ofta som en lättnad menar Maria.
– Det kan rent av vara så att de nära är oroliga för att de själva bär ansvaret för att livet släcks ut men så är det ju inte, säger hon. Om den drabbades vilja inte finns uttalad i donationsregistret tas frågan upp vidare med de anhöriga. Mitt i sorgen är det naturligtvis lättare om den drabbade själv uttalat sin egen vilja.
Det är viktigt att de anhöriga känner att de har tid att samlas och tänka efter menar Maria. Det är naturligtvis oerhört svårt att tolka personens önskan i en stund då man inte ens förstått att han eller hon är borta.
– Oavsett om de anhöriga tolkar svaret som ett nej eller ja känner nästan alla känner att de tagit rätt beslut i ett senare skede och det är ju väldigt positivt, säger Maria.
Kan vem som helst donera?
Även om vi i Sverige har ganska få personer anmälda i donationsregistret ser ansvariga i frågan en förändring.
– Det blir allt vanligare att anhöriga själva tar upp frågan, säger Håkan Gäbel transplantationskirurg och ansvarig för donations- och transplantationsfrågor på Socialstyrelsen. Det bekräftar också Maria.
– Donationsregistret är bra men det är minst lika viktigt att man pratar om det i familjen, menar Maria. Tvärtemot vad många tror är en majoritet av alla lämpliga som organdonatorer. Man blir i princip aldrig för gammal för att donera sina organ och man måste inte heller vara fullt frisk.
– Det är viktigt att man själv inte tar avstånd från frågan för att man tror att man inte är lämplig, säger Maria. Om man har anmält sin vilja och ändrar uppfattning går det att naturligtvis att ändra den.
– Man kan ändra sig precis hur många gånger som helst, säger Håkan Gäbel. Det är ett viktigt beslut som man ska känna sig trygg i.
