– Min pappa var journalist och jobbade jämt, berättar Viveca Lärn. Istället blev det att mina farbröder tog hand om mig, säger Viveca Lärn. Sommarminnena från långseglatser mellan Marstrand och Strömstad med farbror Haralds segelbåt är många.
– Jag fick lära mig att simma den hårda vägen. Först torrsim på land sedan var det bara att hoppa i och hoppas att det funkade, inte riktigt som nu, säger hon.
Seglade själv
Som 10-11 åring seglade Viveca Lärn utan större bekymmer själv. På tolvårsdagen fick hon en alldeles egen segelbåt av sin farbror Ferdinand, en Bohusjulle vid namn Rune.
– Den fick inte plats i småbåtshamnen så jag fick ligga i oljehamnen med miljonärerna. Du kan tänka dig att ljugarbänken lyfte på ögonbrynen när en ensam tjej skulle lägga till längs jättebåtarna, ler Viveca Lärn. Den gick inte direkt att vända på femöring heller.
Hav mot sjö
När hon vid tjugo träffade kärleken kom seglandet frivilligt av sig.
– Först träffade jag en som var sjösjuk, så det var ju kört. Sedan blev det en orienterare, säger Viveca Lärn. Havet fick i stället ta större plats i arbetet, speciellt i skildringen av Saltös bofasta och sommargäster men också som ren inspirationskälla för skrivandet.
– Jag förstår nu att havet är en förutsättning för att jag ska kunna arbeta. Tankarna blir så öppna, idéerna faller på plats. Jag går faktiskt ofta ut till Klippan och Röda sten i Göteborg för att hämta bränsle när jag skriver, berättar hon. Hon har också varit bofast i Lysekil under flera år. Här har böcker som Hummerfesten och Midsommarvals tagit form. Sveriges televisions filmatisering av Saltöborna i våras blev omåttligt populär, över två miljoner tittare bänkade sig framför Saltön inför första programmet.
– Jag och Carin Mannheimer trivs med att arbeta tillsammans och gör det gärna igen, berättar Viveca Lärn. En filmatisering av En fröjdefull jul och Sol och vår är att vänta redan i slutet av 2005.
Vilsen båtägare
– Efter många år insåg jag att jag ville ut på havet igen, det räckte inte att bara vara vid, säger Viveca Lärn. I skärgården finns många av de platser jag själv tycker allra bäst om och jag ville tillbaka. Hon köpte sig en drygt fem meter lång segelbåt i plast.
Men det hade ju hänt en del sedan sist, den sorts av prickar jag var van att navigera efter fanns inte ens längre, berättar hon. Tillsammans med ett tiotal kvinnor gick hon på nybörjarkurs i segling.
– Jag hamnade kanske inte riktigt rätt. Kunskaperna fanns ju där, även om de var lite dammiga.
– Flera av deltagarna hade fått seglingskursen i present av sina gubbar. Fast egentligen ville nog gubbarna försäkra sig om att fruarna kunde rädda dem om de själva trillade i vattnet, ler hon. Sista dagen på kursen packade hon båten full med akvareller, jordgubbar och skrivblock.
–Men det gick ju stå fort! Jag hann inte ens fika innan jag nådde Fiskebäckskil, berättar hon. Segling med trissjollen blev aldrig som med bohusekan och båten gick till försäljningen strax före nästa segelsäsong. Efter ännu ett mindre lyckat båtköp, denna gång motorbåt började hon nästan misströsta.
– Jag åkte färja som en tok bara för att få komma ut på havet. Fick i och för sig vara med om många härliga upplevelser, säger hon och skrattar.
Hittade hem
Det var sättet kajakpaddlarna beskrev sina naturupplevelser som fick Viveca Lärn att skriva in sig på ytterligare en kurs, enligt henne själv början på vägen hem.
– Vi hade otroligt kul innan vi ens kom i kajakerna. Livräddade varandra i simhallen och nattnavigerade i november, ler hon. Upplevelsen ett par decimeter från vattenytan, total tystnad en klar dag i april var som att förflyttas trettio år tillbaka i tiden, till bohusjullen Rune. Närheten till vattnet, friheten att komma in i vikarna och känslan av att inte orsaka andra ljud än skvalp var precis den samma. Strax före en av de första turerna fick hon veta att hon blivit mormor för första gången.
– Jag kliver i kajaken, det är vingligare än vanligt. Känner att jag behöver komma bort från de andra en stund och paddlar runt en udde. Jag är alldeles själv och allt är bara blått, jag sträcker händerna mot himlen och vrålar, hurra! Upp ur vattnet, bara några meter framför sträcker en förvånad säl upp nosen.
– Jag var bara tvungen att åka raka vägen till Havets hus i Lysekil och köpa en säl till lilla Liv, berättar hon. Hon har kvar den än.
