Intoxikation – förgiftning. Ordet kommer från latinets intoxicare ”att bestryka med gift”. Latinets ”toxicum” = gift är besläktat med grekiskans ”toxon” = en båge eller pilbåge. Sambandet mellan orden skulle då förstås vara att en pil som skjuts från en pilbåge är bestruken med gift på spetsen. Detta är emellertid inte helt invändningsfritt eftersom grekernas främsta vapen snarast var spjut medan pil och båge utmärkte perserna. Hur som helst, så har länge varit och är fortfarande betydelsen av intoxikation = förgiftning och då vanligast alkoholförgiftning.
Iris – regnbågshinnan är ett direkt lån från grekiskans ord för regnbåge och härleds från ”eiro” = jag tillkännager. För de gamla grekerna var regnbågen på himlen ett tecken från gudarna och det personifierades av Iris, som ju var gudarnas budbärarinna. Mycket senare (1600-talet?) fick ordet ge namn åt en släkt blommor. En professor i anatomi Jacob Benignus Winslow (1669-1760) med efternamnet möjligen härlett från Vinslöv, en ort öster om Hässleholm i Skåne, gav namnet iris åt det mångfärgade membranet som omger öppningen i ögat det vill säga, regnbågshinnan.
Jade – är en uppskattad sten som har fått sitt namn på grund av att man trodde att det botade kolik eller flanksmärta. De gamla spanjorerna kallade den ”piedra de ijada” = en sten för sidan (flanken). Fransmännen förkortade namnet till jade.
Jecur – är det latinska namnet för det organ vi kallar levern. Romarna använde ordet jecur i sin uppfattning att levern var sätet för känslor såsom vrede och lustkänsla. Det egendomliga med detta ord är att det inte alls användes, ens i någon böjning, i det medicinska språkbruket. (Se nedan under ”lever”.) Detta förhållande är helt obegripligt och oförklarat. Man kan tänka på episoden i en berättelse av Sir Arthur Conan Doyle:
Polisinspektören: Finns det någon annan avgörande punkt som Du önskar fästa min uppmärksamhet på?
Sherlock Holmes: Ja, till den egendomliga händelsen med hunden på natten.
Polisinspektören: Hunden gjorde ingenting på natten!
Sherlock Holmes: Nej, det var just det som var den egendomliga händelsen.
Journal – använder vi för den samling dokument som innehåller upplysningar om en patients sjukdom och behandling. Journal kommer från ett gammalt franskt ord som står för ”daglig”. Detta ord i sin tur kommer från latinets ”diurnus”, från dagen eller dagligen, adjektivhärledning från ”dies” = dag. Före 1500-talet användes ordet som adjektiv i exempelvis daglig (journal) berättelse. Sedan släpptes ”berättelse, redogörelse” och den redogörelsen som skedde skriftligen och dagligen kallades kort och gott för – journal.
Strängt taget skall sålunda en medicinsk journal vara en daglig rapportering. I mediavärlden användes ordet ofta inte mera korrekt – till exempel kan en veckotidning ju heta ”journal”.
Kilo – är ett prefix som anger 1000 av någonting, kilometer eller kilogram, och kommer från det grekiska ordet ”khilioi” = ett tusen.
Skrofler – skrofelsjuka är en klinisk form av tuberkulos (mycket sällsynt i Sverige idag) med bland annat förstorade lymfkörtlar på halsen. Ordet kommer från latinets scrofulosis som hänger ihop med ”scrofa” = sugga. Den sjuke har ofta inflammation i ögonen som ger små och ”hopknipna” ögon och även en kronisk snuva och förtjockade läppar som sammantaget ger ett något ”grisaktigt” utseende. Det intressanta med sjukdomen är att under medeltiden, då den var vanlig, kallades den på engelska ”King´s evil”.
Det var inte för det att kungar särskilt ofta drabbades utan snarare den övertygelse som fanns att om en kung lade sin hand på den sjukes hals så var det en säker behandling. Så är den engelske kungen Edvard Bekännaren på 1000-talet berömd för att ha utövat handpåläggning i stor skala och Charles II (1660-1685) påstås också ha lagt handen på 100 000 av sina undersåtar i avsikten att bota skrofler. Handpåläggning florerar ju av och till inom och utom medicinen och även inom den ”klassiska” medicinen är ett gammalt kliniskt råd att ”lägg alltid handen på det stället där patienten anger att det smärtar”.
Laboratorium – kommer ur latinets ”elaborare” – ”att arbeta ut ett problem under stor ansträngning eller smärta”. På gammal engelska skrevs det ”elaboratory” och med det menades en plats eller lokal där lärda arbeten utfördes för att lösa ett vetenskapligt problem. Vi har nu släppt bokstaven e för att få ordet laboratorium.
Lasarett – kommer genom tyskan från italienskans lazzaretto. Utanför Venedig fanns under 1400-talet upprättat ett pestsjukhus på ön Santa Maria di Nazaret som kallades Nazareto. Detta anses ha genomgått en ljudändring till lazzareto genom att begreppet lazzaro står för en fattig sjuk man. Denna förändring hänger säkert samman med bibelns Lasarus, som vi känner från Nya testamentets Johannesevangelium, 11 kapitlet.
Jesus återuppväckte ju Lasarus, brodern till Maria och Marta (Lasaros i nya bibelöversättningen), som varit död i fyra dagar men kom ut, på anmodan av Jesus, levande från klipphålan när väl stenen som blockerade öppningen tagits bort av Jesus. (Förväxla ej med Lazarus i Lukasevangeliet kapitel 16:19-31 som berättar om tiggaren Lazarus som var full av sår).
Liter – är den amerikanska stavningen av franskans ”litre”. 1793 bestämdes detta som en lämplig enhet för kapacitet som definierades av ett kubiskt kärl med 10 centimeters sida (eller för att vara mer exakt; volymen av ett kilogram rent vatten vid den temperatur som ger maximal täthet och under standardiserat atmosfärtryck).
Termen kom av ett gammalt fransk ord ”litron” som i sin tur härleds från senlatinets ”litra” och det klassiska latinets ”libra”; som i sin tur är en viktenhet om cirka 12 ounces. Tolv ”ounces” = uns är ungefär 1 pund (0,373 kilo) enligt så kallad ”troyvikt” (det vill säga viktenhet för ädla metaller och ädelstenar) eller är ett pund = 16 uns = 0,454 kg i handelsvikt. Härur kommer sålunda förkortningen ”lb.” för pund, det vill säga, direkt tagen från latinets ”libra”.
Lever – levern är det största solida organet i kroppen. Namnet förefaller att ha att göra med att leva. På tyska heter det också ”die Leber” och att leva heter just ”leben”. Troligen kommer order från indo-europeiskans ord för lever som var ”yekurt” vilket blev grekiskans hepar och latinets jecur. Det latinska ordet har förvånande nog inte alls gått in i romanska språk utan ersattes av ”ficatum” (fylld med fikon). Kan det vara så att romarna hade lever och fikon tillsammans som en maträtt? Ficatum blev italienskans fegato, spanskans higado och franskans foie.
I antikens Babylonien var levern hos offerdjur ett gudomligt organ varur man kunde läsa allehanda järtecken. I antiken hade man inte en aning om leverns livsviktiga ämnesomsättningsfunktioner. Därför föll väl också levern i vanrykte som viktigt organ när man konstaterade att levern inte ens var källan för blod och lymfa, som man ju trott under tusen år. Det var först när den franske fysiologen Claude Bernard (1838-1878) framhöll levern som ett mycket betydelsefullt organ, ”ett veritabelt laboratorium för livet”, som intresset för levern i livets upprätthållande återkom och förknippades med att leva.
