Sanna Bråding är främst känd som skådespelare och programledare som bland annat har lett Idol. Hon är även författare och ensamstående mamma till sönerna Kane-Lee, fem år och Lakkie-Bee, tre.
Beröm triggade
Beröm för prestation var något som tidigt triggade Sanna. Att få höra att man är duktig när man presterar max, men nästa gång inte få beröm, kan för barn leda till osäkerhet kring vem man är och om man duger, menar Sanna.
– Min prestationsångest handlar även om vem jag är som person. Jag var familjens clown och är nog ett typiskt mellanbarn. Dessutom är jag född med en viss känslighet för hur andra reagerar och agerar.
Sanna blev redan som 15-åring känd med hela svenska folket i tv-serien ”Tre kronor”. Samtidigt presterade hon för att få höga betyg i skolan och gjorde allt för att klasskompisarna inte skulle tycka att hon blivit ”annorlunda”, på grund av kändisskapet.
– På jobbet kände jag dessutom att alla andra var mycket mer världsvana och proffsiga, vilket var tufft berättar Sanna. Det kändes som om jag inte riktigt passade in någonstans. Pressen ökade och det blev för mycket känslor som jag inte riktigt kunde hantera. Jag försökte hittade strategier för att kapsla in alla jobbiga känslor, för att klara av att fortsätta prestera.
Sannas flyktbeteenden
I tonåren började Sanna att kontrollera maten. Anorexia blev ett sätt för henne att sluta känna och minska ångesten. Träningen blev också ett utlopp för hennes ångestkänslor och under många år tränade hon dagligen. Hon gjorde allt för att fylla sitt inre tomrum och trycka bort ångesten. Efter många år av självsvält och träning byttes missbruket ut mot alkohol, droger och sex. En vårmorgon 2008 knackade polisen på Sannas dörr och hon greps, dömdes för narkotikabrott och satt tre månader i fängelse.
– Det blev ett uppvaknande och trots att jag förstod att jag hade en lång och jävligt utmanande resa framför mig, så kände jag viss lättnad. Nu var det dags att starta om och bygga upp mig själv från grunden.
Självklart blåstes detta upp i medier och när hon som bäst hade behövt stöd, var det många som försvann från hennes sida.
– När jag led av ätstörningar och panikångestattacker var det ingen som tittade snett, så länge jag fortsatte att prestera. En missbrukande kvinna som hamnar i fängelse får skylla sig själv och ses främst som trasig och tragisk, medan en person med ätstörningar tycker man synd om. För mig var grundorsaken exakt densamma hela tiden, men symtomen bytte skepnad.
Sanna mötte en del tjejer i fängelset som hade liknande problematik med olika flyktbeteenden.
– Om de hade blivit sedda i tid, hade det nog inte gått så långt som till fängelse. Glöm inte att det alltid finns en anledning till att vi hamnar där vi gör och att det är lätt att peka finger mot andra.
Skapa goda rutiner för att må bättre
Sanna bestämde sig för att ta kontrollen över sitt välmående och målet var att klara en dag i taget och ibland en minut i taget.
– Jag behövde ge mig själv en chans att läka i lugn och ro. Att skapa rutiner kring måltider, sömn och träning gjorde mig gott. Jag la mig samma tid oavsett om jag var trött eller inte och gick upp klockan fem på morgonen, för en timmes powerwalk. Jag slutade med kaffe, alkohol, socker, nikotin och självklart droger. När min kropp och sinne fick återhämtning, blev det lättare att hitta sunda, kreativa och positiva tankar igen.
Hon jobbade med sig själv och successivt, år för år, började hon att må bättre. Sanna har tagit hjälp av exempelvis KBT (kognitiv beteendeterapi), akupunktur, yoga, meditation, kinesionologi och hon har ätit växtbaserad kost. En annan viktig del var att öppna upp och berätta för nära och kära kring sina flyktbeteenden.
– Jag fick lära mig vad en normal portion var och bad andra att ha koll på vad jag åt och se till att jag inte kräktes efter en måltid. Äter man bra så fungerar hjärnan bättre och man tänker klarare och tar bättre beslut.
Öppenheten var tuff men viktig för att skala bort flyktbeteenden och tvinga sig själv att hantera ångesten på ett nytt sätt.
– Jag tror att acceptans är en viktig del i att läka. Att det är ok att alla inte gillar mig eller det jag gör, att det är ok att misslyckas och att inte prestera på topp hela tiden. Det är viktigt att våga visa sig sårbar och att våga be om hjälp.
Sanna har lärt sig att ångest kan se ut på många olika sätt. I perioder har hon haft tinnitus, tryck i bröstet och en klump i halsen. Man kan lätt missa att ångest kan ge fysiska symtom.
– Jag har haft svår panikångest där jag har gått in i en annan värld, suttit bakom soffan med hela kroppen skakandes.
Terapi hjälpte Sanna att komma vidare
Efter sju år började Sanna med psykodynamisk terapi hos en psykolog, där hon fick förståelse för sina omedvetna mönster och lärde sig att hantera dem bättre.
– Jag har förstått att jag har varit medberoende i många av mina relationer och att jag har haft svårt att unna mig själv kärlek. Jag vill förstås visa mina barn vad en sund relation är. Om inte jag kan ge kärlek till mig själv, hur ska mina barn kunna ge kärlek till sig själva, när de blir vuxna?
När man börjar bryta mönster märker man förändringen i både kropp och sinne. Sanna menar att det är lätt att ta till mediciner och att man många gånger glömmer att fråga sig vad ursprungsproblemet är.
– Själv fick jag diagnosen kronisk IBS för mina magproblem som 21-åring, men vägrade tro att det inte skulle kunna försvinna. Jag blev hjälpt av min ändrade livsstil och alternativ medicin och idag har jag inga symtom. Vår livsstil påverkar oss mer än vad vi kanske tror.
Under resans gång har hon även förstått att anledningen till att kompisar ibland valde att inte ringa är för att de har tänkt att ”Sanna som är så stark klarar sig själv”. Sanna har även fått förståelse för att hon har attraherat killar som är trasiga.
– Det är fantastiskt spännande att fundera kring vilka signaler vi sänder ut till andra och det har lärt mig mycket.
Sanna har svårt för ordet ”duktig”. Hon vill att barnen ska känna sig älskade för den de är och inte för sina prestationer.
– Jag kan bli arg på dem, men är tydlig med att jag är arg över något de har gjort, men att jag fortfarande älskar dem som personer. Det är ett fortgående arbete och jag får ofta påminna mig själv om att jag duger som jag är, även om jag ibland lagar halvfabrikat till middag eller glömmer något. När jag ser mina föräldrars egna prestationsspöken kan jag bli arg, då jag känner igen mig själv. Det är en fin egenskap att vilja göra bra ifrån sig, men oerhört viktigt och svårt att hitta balansen.
Utmattningen krävde en paus
Efter att ha avslutat en destruktiv relation och lämnat några dysfunktionella vänskapsrelationer, började kroppen att säga ifrån.
– Jag kraschade och blev utmattad, berättar Sanna. Min psykolog sa ”Men du har säkert varit inne i väggen i tio år, du har bara inte lyssnat”. Jag insåg att det var en kärlekshandling till mig själv att ta en paus och faktiskt lyssna på vad kroppen säger.
För drygt två år sedan valde Sanna att lämna allt hon höll på med och hade förmånen att en period flytta med barnen hem till föräldrarna, nära naturen. Hon fick möjlighet att vila upp sig och fortsätta att jobba med sitt inre.
– Jag fick vara mig själv och öva på att ge kärlek och bekräftelse till mig själv istället för att jaga efter det från andra.
Idag mår Sanna bättre, men hon känner att kroppen är snabbare på att signalera när hon börjar pressa sig för hårt.
– Det är förstås sunt att kroppen säger ifrån, men det kan vara svårt att acceptera att jag inte längre kan prestera på samma sätt som tidigare. Tack vare allt jobb med mig själv har jag numera en mer stabil plattform och faller jag, så faller jag förhoppningsvis inte så långt och kan lättare ta mig upp i sadeln igen.
Sannas starkaste drivkraft till att må bra och inte fortsätta i samma gamla fotspår, är barnen.
– Jag vill inte att de ska växa upp med en högpresterande, ”perfekt” mamma. De behöver en trygg och stark mamma som vågar visa sina brister. Jag är oerhört tacksam för det jag har just nu och ser positivt på framtiden.
Acceptera livets upp- och nedgångar
Ibland får Sanna dippar precis som alla andra och blir frustrerad över att hon trots att hon har jobbat med sig själv så pass mycket, inte är ”klar”.
– Tack vare stöttning från familj, vänner och att jag har mina fantastiska söner, så orkar jag. Jag förstår att man måste acceptera att livet även framöver kommer att gå upp och ner och att man alltid har saker att jobba på.
Sanna tycker att det är synd att man ofta säger att en gång anorektiker alltid anorektiker. Hon ser det som att svälten är ett symtom på ett grundproblem och om man tar hand om problemet finns heller ingen orsak att svälta sig. Hon tror att man kan komma ur den negativa cirkeln.
– Jag känner mig frisk från ätstörningarna idag, men samtidigt är jag medveten om att ”sluta äta”, är en enkel strategi för mig att ta till om jag mår dåligt. Jag behöver helt enkelt vara mer vaksam över mitt beteende än någon som inte har haft en ätstörning. Men alla har vi ju någon akilleshäl.
För ett och ett halvt år sedan slutade Sanna med terapin och hon känner sig mer trygg med sig själv och vad hon vill.
– Jag tillåter inte längre mitt sinne att ta över på samma sätt utan när negativa tankar smyger sig på, sätter jag stopp för dem.
Viktigt att våga öppna upp
Sanna tror att det är viktigt att öppna upp och våga prata om sina svårigheter. Kunskap minskar dömande och ökar förståelsen, så att fler vågar visa sig mänskligt sårbara.
– Det är lätt att peka på någon annans tillkortakommande, men samhället vinner mer på om vi alla visar större förståelse och kärlek till varandra, oavsett om man presterar bra eller misslyckas ibland.
Just nu är Sanna på väg tillbaka ut i rampljuset igen. Hon har nyligen släppt ”Veganboken”, jobbar redaktionellt för TV, dubbar, läser ljudböcker och utvecklar egna projekt parallellt.
– Jag föreläser även om psykisk ohälsa och tillsammans med Caroline Engvall har hon skapat en ny föreläsning om utsatthet på nätet, sex som självskadebeteende och medberoende.
”Veganboken” får fler att äta mer grönt
Sanna blev vegan som ung och då var det svårare att hitta vegankost i butiker och på restaurang. Idag upplever hon inga begränsningar. Hon beskriver ”Veganboken” som folklig och tillgänglig för alla. Hon vill krossa myter om veganism och samtidigt inspirera.
– Att laga vegansk kost behöver inte vara krångligt och man får använda halvfabrikat. När jag var på Grammisgalan blev jag imponerad över att hela menyn var vegansk. Det var härligt att se havredryck till kaffet. Det är fantastiskt att vegankosten även börjar komma in i finrummen, skrattar Sanna.
I boken finns kapitel om näringslära, första stegen till vegan, vegan och barn, klimatet och hälsan.
– Att jag som har haft ätstörningar skriver en kokbok tycker jag bara visar på att jag idag har lärt mig känna kärlek och glädje till maten och kroppen. Kroppen är värd all kärlek!
Sannas söner hjälper gärna till att smaka av och de har sina egna recept med i boken. Kane-Lees favorit är böngrytor och Lakkie-Bee älskar pasta med krämiga såser, annars gillar de allt med tofu, gärna knaperstekt.
– Min favorit är nog den Kongolesiska grytan med okra, spenat, bönor och stark pirri pirri sås. Barnens pappa är från Kongo, så det är en hel del inspiration därifrån. En annan kongolesisk favorit för hela familjen är ”fufu”, med mannagrynsgröt som görs så hård att man kan forma den till små bollar och äta med händerna.
Det viktigaste är inte att bli helvegan över en natt utan att plocka in fler och fler veganska rätter. Att vi alla går mot en mer växtbaserad kost är viktigt både för miljön, djuren och hälsan, säger Sanna.
– Jag skrev boken under förra året och samtidigt utvecklade jag tre olika projekt inom media, vilket innebar mycket jobb men lite inkomst. Jag flyttade, renoverade och återhämtade mig från utmattningen. Det blev mycket och jag får påminna mig själv om att stanna upp och ge mig tid för nedvarvning. Jag är oerhört tacksam för det jag har just nu och ser fram emot vad framtiden för med sig.
Sannas råd till alla med ett flyktbeteende
- Fundera på varför du flyr, vilka känslor är jobbiga? Gå gärna i terapi.
- Öppna upp och prata om dina svårigheter, kanske märker du att det finns fler med liknande problem.
- Skapa nya hälsosamma rutiner, ta små steg och sätt upp delmål.
- Acceptera att du är en fantastisk människa med både positiva sidor likväl som negativa.
- Hitta saker du känner tacksamhet för.
- Använd gärna en dagbok och skriv ner alla tankar och känslor. Att sätta ord på något kan göra att man får distans till problemen.
Vad Sanna hade velat säga till sig själv som 20-åring
Att man inte behöver veta vad man vill göra i livet som 20-åring. Livet har många faser och vi behöver inte stressa för att bli ”klara”.
Det finns alltid ett ”varför”, det vill säga orsaker till varför vi hamnar där vi hamnar.
Det viktigaste lär man sig ibland genom att gå igenom tuffa saker.
Det är ok att be om hjälp.
Man behöver inte vara perfekt, det är ok att misslyckas.
Lyft blicken och skrapa på ytan så ser man att vi alla är väldigt lika, med samma behov av kärlek och bekräftelse.
Svagheter kan bli till styrkor. Våga visa svaghet så blir du stark – det är fint att veta!
Fakta Sanna Bråding
Ålder: 40
Familj: Sönerna Kane-Lee, 5, och Lakkie-Bee, 3 (pappa är expojkvännen British Mbumba).
Bor: Södermalm
Gör: författare till böckerna ”För mycket av allt” och ”Veganboken” (Ordfront förlag), arbetar redaktionellt för TV, röstskådespelare i Disneys nya storfilm “Framåt”, ny föreläsning tillsammans med författaren Caroline Engvall om utsatthet på nätet, sex som självskadebeteende och medberoende.
