Jag satte mig ner och tog ett samtal med Marianne om vad ålder egentligen är och betyder.
– Jag har aldrig haft så mycket att ge som jag har nu säger Marianne Rundström med glädje i rösten.
Marianne, som de flesta av oss känner igen från Gomorron i Sveriges television, tar ett rejält bett av baguetten hon har köpt i tv-husets café och konstaterar att vi måste sluta hänga upp oss på ålder.
Du har ju blivit något av en talesperson för frågor om hur vi ser på ålder, du har bland annat sagt att du på senare år känt dig mer och mer osedd.
– Ja, vi är väldigt besatta vid personnummer i det här landet. Jag har svårt för att inse att andra ser mig som ”gammal” när jag inte alls ser mig på det viset och att acceptera att man som senior blir osedd. Dessutom pågår ju inom många företag och organisationer, däribland min egen, någon slags ”kamp” mellan ålderskategorierna. Man ställer äldre mot unga och i förnyelsearbete vill man gärna även passa på att föryngra. Det jag tycker är så frustrerande är all den erfarenhet och kompetens som faktiskt försvinner när man inte låter äldre stanna kvar. Ibland får jag motargumentet ”lämna plats åt de yngre” men jag tror det lever kvar från ”proppen Orvar” där man på något vis illustrerade att fyrtiotalisterna stod i vägen för kommande generationer. Istället för att skapa motsättningar mellan åldersgrupperna skulle man istället kunna försöka se det som att man kan hjälpa varandra.
Hur menar du hjälpa varandra?
– I ett år arbetade jag med min bok, min första bok, som handlar om just hur vi ser på ålder inom yrkeslivet. Det fanns ingen forskning vad jag kunde hitta, och jag gjorde en hel del research, där det fanns något bevis för att yngre på något sätt knuffar ut äldre inom yrkeslivet. Så i mina ögon ser jag snarare en stor tillgång, att man kan ge varandra ett utbyte. Som senior kan jag finnas där för kommande generationer, ge råd och tips eller vara deras röst. Och de yngre kan i sin tur lära mig. Gomorron leds ju till exempel alltid av ett programledarpar och jag ser ju gärna att det är kombinationen man och kvinna, olika åldrar och etnicitet för att på så sätt också kunna ha olika ingångar i de ämnen vi avhandlar.
Finns det en rädsla för att känna sig förbrukad och inte behövd?
– Absolut, alla vill ju känna sig behövda. Att vara arbetslös till exempel är en av de svåraste sakerna i livet då man inte har vare sig yrke eller någon tillhörighet arbetsmässigt. Ens arbetsplats kan ju bli som en familj. Lite samma är det för dig när du blir äldre och pensioneras. Men vi ska även jobba allt längre, vilket vi också gör, samtidigt blir vi mer och mer osynliga ju äldre vi blir. Det är väldigt synd för inte bara tappar man kompetens utan de som är äldre känner sig osedda. Det är tufft för dig som person.
Men hur ska vi arbeta med frågorna i samhället, för det låter som det är något av ett samhällsproblem?
– Det är ett samhällsproblem och en svår nöt att knäcka. Vi förväntas jobba allt längre samtidigt som många chefer vill ha föryngring. Det är klart att det blir en motsättning men det behöver ju inte vara så. Jag kontaktas av en del pensionärsorganisationer om att föreläsa kring min bok och brukar då förklara att boken faktiskt riktar sig till de som fortfarande är yrkesarbetande. Däremot skulle jag ju gärna se att dessa organisationer kanske lyfter frågan istället, hur man kan känna sig sedd och behövd även när man är pensionär och senior. De har istället ofta fokus på livet efter en yrkeskarriär.
Flera ska ju idag göra mera brukar det heta, påverkar det även åldersfrågan?
– Det är klart att ni som är yngre kommer att få arbeta mer. Jag såg till exempel att jag kommer få runt fyrtio procent av min lön som pension medan mitt äldsta barnbarn, två år, kommer att få arton procent. Det blir en snedfördelning där det dels är svårt att få jobb men också att många branscher har svårt att rekrytera kompetent personal. Jag ser ju förändring i åldersfrågan också, rekryteringsföretag har ju börjat efterfråga personer över sextio. Samtidigt har vi mediebranschen där inte bara ålder utan även utseende påverkar och där åldersfrågan är ett känsligt ämne.
Ser du någon skillnad på hur det är att vara äldre yrkesarbetande man och äldre yrkesarbetande kvinna?
– När jag skrev min bok fokuserade jag faktiskt inte på just den frågan men om jag får gå på känslan, och inget jag har någon fakta bakom, kan jag anta att det är skillnad på hur situationen ser ut för kvinnor respektive män. Överhuvudtaget var det nedslående att se hur Sverige särbehandlar äldre och erfarna människor. Se till USA, där är det tvärtom, du behöver ha erfarenhet och ålder för att få vissa positioner i samhället. Där är det inget problem och jag vet att detsamma även gäller för vårt grannland Norge. Det är här i Sverige som vi är besatta av åldersfrågan.
Hur ser du på din egen ålder i förhållande till yrkesrollen och yrkeslivet?
– I en intervju fick jag läsa citatet att jag aldrig varit bättre än nu men det var faktiskt felciterat. Istället menar jag att jag aldrig har haft så mycket att ge som nu. Tidigare i mitt liv var det frågan om att balansera yrkesliv med familj, hus och hem och allting vad det innebär. Hämta på dagis, sälja tubsockor för fotbollsföreningar och så vidare. Det är klart att jag fick det att fungera men nu, visst jag har barn och barnbarn, men jag har aldrig haft så mycket tid att fokusera på jobbet. Jag märker ju skillnad på mig och mina yngre kollegor, jag jobbar ibland mycket snabbare. Så, jag har aldrig haft så mycket att ge som jag har nu och då blir det såklart frustrerande om jag skulle ställas åt sidan och inte få ge allt det jag har att ge. I mina ögon är det viktigare att vi istället hjälper varandra över generationsgränserna.
Känner du att du genom åren har behövt förnya dig?
– Det tror jag faktiskt inte att jag har behövt, däremot har jag ju fått otroligt mycket mer erfarenhet samtidigt som medielandskapet har förändrats genom åren. Fördelen som journalist är att du kan utvecklas inom yrket, varje dag. Med Gomorron så är det både högt och lågt vilket stundtals kan vara ett komplicerat format men jag har lärt mig så mycket. Jag möter många människor varje dag och inget program blir det andra likt. Stora nyhetshändelser har blandats med allt från matlagning till dataspelstips. Där spelar erfarenheten in, jag känner mig trygg i samtalet och formatet och det gör jag ju efter att jag har arbetat det antal år som jag har.
Har det alltid varit en självklart att du skulle bli journalist?
– Ja, det har jag faktiskt. Ända sedan småskolan när en lärare konstaterade att jag skulle bli en ”Bang” (pseudonym för Barbro Alving, legendarisk svensk journalist, reds. anm.) visste jag att jag ville bli journalist. Jag har alltid varit nyfiken och velat sätta mig in i andras situationer och förstå, och förmedla, samband med olika händelser i samhället.
Hur var början av din karriär, var det att arbeta sig upp från grunden?
– Jo men så var det, jag hade ingen särskild inriktning utan tog de jobb jag fick. Mitt första jobb var faktiskt på SAAB:s informationsavdelning. Men det jobb som var roligast var på Sveriges radios lokalredaktion i Karlstad. Lokaljournalistik var helt nytt och en gammal lärare till mig ringde upp och frågade om jag ville ha jobbet. Där var det verkligen frågan om att bygga upp någonting från grunden, jag skruvade IKEA-möbler, vi byggde en studio och skapade naturligtvis verksamheten runt omkring.
Det låter som det var ett grundläggande arbete med handpåläggning med andra ord?
– Ja precis, det var något nytt och att få vara med från början var stort. Idag är frågan om just lokaljournalistik något som diskuteras flitigt men på den tiden var det något helt nytt. Sedan jobbade jag på Sveriges radio i många år tills jag bytte till Sveriges television. Jag har alltid jobbat inom public service och det har jag trivts med. Det finns något unikt under det taket, det finns regler att förhålla sig till och vårt arbete går ut på att vi ska vara neutrala när vi arbetar med nyhetsrapporteringen. Jag gillar det.
Det pågår ju ständigt en hel del förnyelsearbete inom public service. Hur påverkar det dig som person i din yrkesroll?
– Jag har arbetat under lite mer än fyra olika vd:s inom Sveriges television och varje vd ska naturligtvis sätta sitt bomärke på organisationen. Det innebär även en omorganisation och det är klart att jag ibland har funderat i banorna ”hur många omorganisationer orkar jag med”. Det blir ju en omställning och stundvis en otrygghet. Men jag har arbetat i snart tjugo år med just Gomorron och det är en trygghet, där är vi en redaktion och ett team som arbetar tillsammans även om vi även där står inför en del förändringar framöver.
Jag måste ju erkänna att det känns lite nervöst att intervjua en av Sveriges mest erfarna intervjuare och journalister. Händer det att någon intervju någon gång fastnat?
– Vet du, det viktigaste är de fem minuterna innan intervjun. Då kan man småprata lite med den person du ska intervjua och få personen att slappna av. För det är klart, är det en politiker som man ska ställa svåra frågor till eller en skådespelare vars film kanske sågats på morgonen så är det ju inte alltid helt lätt. Då brukar jag se till att innan intervjun berätta något om mig själv, få gästen att känna sig lugn och lägga en god grund för intervjun. Det har fungerat för mig.
Vad är det bästa med att arbeta med det du gör?
– Att alltid få vara nyfiken och träffa nya människor. Det blir aldrig tråkigt, det är ett nytt möte varje dag och jag lär mig hela tiden någonting nytt. Det är nog därför jag aldrig haft tråkigt eller känt ett behov av ett annat jobb, jag har alltid känt att jag har utvecklat mig i min yrkesroll som journalist.
Efter alla år inom public service och nu med bok ute, känner du att du kommer att fortsätta skriva böcker parallellt?
– Det var första gången jag skrev en bok och jag kan säga såhär, jag tror inte jag kommer skriva en bok och arbeta heltid samtidigt igen. Det var kämpigt och jag la ju ner mycket tid, kanske för mycket, på research under hela tiden. Mina dagar ser ju olika ut, jag sänder ju alltid på fredagar med Claes Elfsberg men annars varierar det vilka dagar jag sänder. De övriga dagarna går åt att vara på plats och planera kommande sändning och det är ett kul arbete. Det är mycket som händer just nu i världen.
Det amerikanska presidentvalet, många konflikter och det svenska politiska läget – är det här ett bra tillfälle att vara journalist?
– När jag sänder är jag på plats fyra på morgonen för att se vad som händer i världen. Som läget är nu kan det faktiskt ha hänt något stort under natten och då får man ta med det. Medielandskapet har ju förändrats under alla år som jag har arbetat och man jobbar till exempel mycket mer med webbsändningar nu. Problemet är att jag är rädd för att förmågan att ta till sig djupare nyheter och analyser kan gå lite förlorat. Jag jobbar väldigt mycket med analys och research innan jag sänder men det blir ju svårt om du inom två minuter drar igång en livesändning. Jag förstår ju att tiderna förändras men samtidigt måste det finnas en balans. Sveriges television är ju en institution där vi förmedlar nyheter på ett seriöst, neutralt och samtidigt påläst sätt. Det kan vara svårt när man inte hinner med källkritik eller analyser för att det ska gå fort.
Är det någon fråga du själv kan vara trött på att få?
– Ja, ”när slutar du”. Jag brukar svara klockan 17:00 för det är en sån frustrerande fråga. Varje gång jag får den frågan, även om det inte är något illa ment, påverkar det mig personligen. Jag ifrågasätter mig själv och varför jag får frågan. Egentligen tycker jag inte det borde finnas något övre tak, ingen pensionsålder. Det skulle vara individuellt men då brukar folk invända att ”när får man säga till någon att den personen börjar bli lite gaggig”. Ja, det är väl som med allt annat, om någon är alkoholist eller deprimerad eller vad som, man måste våga kommunicera. Om man känner att personen är lite för gammal, säg till. Så helst skulle det inte finnas någon pensionsålder, utan du får arbeta så länge du vill.
Marianne utstrålar både energi och pondus där hon sitter mitt emot mig och avslutar lunchmackan med en kopp kaffe. Det är bråda dagar för redaktionen då det amerikanska valet snart ska avgöras och Marianne behöver ge sig tillbaka till redaktionen. En tanke som klingar efter att vi har sagt hej då är att ålder inte är något annat än en siffra i våra huvuden.
Tänk om vi alla kunde bortse från åldern när vi möter nya människor. Kanske nya insikter skulle nå dig och mig. Kan vi komma överens om att nästa gång vi möter någon för första gången, om det inte är relevant, faktiskt ta och strunta helt i ålder. Vi kanske lär oss något nytt.
