Det kan tyckas som en självklarhet för många att kunna skratta, nysa, leka med sina barn och utföra ett träningspass utan att behöva ägna så mycket tanke åt det. Men för de kvinnor som är drabbade av inkontinens ser verkligheten lite annorlunda ut.
Vanligt med ansträngningsinkontinens
Enligt Socialstyrelsen är det uppskattningsvis 25 procent av alla vuxna kvinnor i Sverige som har någon form av urinläckage. En vanlig form är så kallad ansträngningsinkontinens, vilket betyder at man läcker urin när man exempelvis hoppar eller skrattar. Detta är förstås något som tar på krafterna och påverkar hela ens vardag negativt.
Problemet går att åtgärda genom ett relativt enkelt kirurgiskt ingrepp. Maud Ankardal är ansvarig för inkontinensregistret, en del av det nationella registret för gynekologisk kirurgi, och hon har under många år sett hur kirurgi kan hjälpa kvinnor med inkontinensproblem.
Ökad livskvalitet efter operation
Operationer mot ansträngningsinkontinens har varit möjligt sedan 20 år tillbaka. Sedan 2006 har omkring 24 000 kvinnor opererats mot inkontinens och ingreppet gör stor skillnad.
Maud Ankardal förklarar att efter operationen upplever kvinnorna en stor förändring i livskvalitet, de behöver inte längre oroa sig över att läcka över minsta ansträngning.
Dock finns det stora skillnader i landet när det gäller antalet kvinnor som opereras för sin ansträngningsinkontinens. Allra flest operationer genomförs i Stockholms läns landsting. Maud Ankardal berättar att under förra året var det mer än fyra gånger så stor andel av kvinnorna som opererades där jämfört med Sörmland, Skåne och Västerbotten.
Viktigt hitta orsaken till den orättvisa inkontinensvården
Skillnaderna beror inte på sjuklighet utan är snarare en fråga om resurser. Pia Teleman, gynekolog och verksamhetschef på kvinnokliniken på Skånes Universitetssjukhus, bekräftar att så är i alla fall fallet där. Det är långa operationsköer och behovet av kirurgi har ökat inom flera områden men tyvärr inte resurserna.
Samtidigt frågar sig Pia Teleman varför skillnaderna är så stora. Kan det vara så att man i vissa delar av landet inte får den hjälp man behöver eller är man kanske lite väl frikostig med kirurgi i andra? Oavsett vad menar hon att det är viktigt att ta reda på vad de regionala skillnaderna beror på.
