Ange ditt sökord

Årets nobelpristagare i medicin eller fysiologi – John O’Keefe och May-Britt och Edvard I. Moser

Årets nobelpristagare i medicin eller fysiologi – John O’Keefe och May-Britt och Edvard I. Moser

Årets nobelpris i medicin eller fysilogi delas lika mellan engelsk-amerikanen John O´Keefe och det norska paret May‐Britt och Edvard I. Moser för upptäckten av ett positioneringssystem, en slags ”inre GPS” i hjärnan som gör det möjligt att orientera sig i rummet. 

Annons:

Deras arbete har visat hur en avancerad intellektuell process utförs av hjärnansnervceller. Nobelförsamlingen, som består av 50 professorer vid Karolinska Institutet, utser Nobelpristagare I fysiologi eller medicin. Nobelpriset har sedan 1901 belönat de forskare som gjort de viktigaste upptäckterna till mänsklighetens nytta.

Första komponenten

År 1971 upptäckte John O´Keefe den första komponenten i detta positioneringssystem. När en råtta befann sig en viss plats i ett rum aktiverades alltid vissa nervceller i den del av hjärnan som kallas hippocampus. Andra nervceller i hippocampus aktiverades vid andra platser i rummet. O´Keefe drog slutsatsen att dessa ”platsceller” i hjärnan bildar en slags inre karta av rummet.

Mer än 30 år senare, år 2005, upptäckte May‐Britt och Edvard Moser en annan nyckelkomponent i hjärnans positioneringssystem. De identifierade en typ av nervceller, ”rutnätsceller”, som skapar ett koordinatsystem för positionsbestämning. Deras fortsatta undersökningar visade hur de olika celltyperna samverkar för att vi ska förstå var vi befinner oss och hittar rätt.

Människan och hennes omgivning – ett klassiskt problem

Förmågan att orientera sig i omgivningen är av största betydelse för oss alla. Rumsuppfattningen gör det möjligt att bestämma vår position och orientera oss förhållande till föremål i rummet. När vi ska förflytta oss till en annan plats kopplas denna förmåga till en upplevelse av avstånd som baseras rörelse och kunskap om var vi tidigare befann oss.

Frågor om rumsuppfattning och navigationsförmåga har engagerat filosofer och forskare i århundraden. För över 200 år sedan hävdade den tyske filosofen Immanuel Kant att vissa mentala förmågor är medfödda och inte beroende av erfarenhet. Han menade att rumsuppfattning är en sådan inbyggd förmåga som vi använder för att tolka världen. När experimentalpsykologin utvecklades vid mitten av 1900‐talet blev det möjligt att utforska dessa problem närmare.

Labyrint för råttor

Edward Tolman undersökte hur råttor tar sig fram i en labyrint, fann att de kunde lära sig att navigera, och föreslog att de hittade rätt med hjälp av en slags inre karta i hjärnan. Men var i hjärnan fanns isåfall kartan? John O´Keefe fascinerades av frågan om hur hjärnan kan styra beteenden och beslöt sig slutet av 1960‐talet för att angripa den med neurofysiologiska metoder. När O´Keefe analyserade signaler från enskilda nervceller i den del av hjärnan som kallas hippocampus, fann han att vissa av dem aktiverades varje gång en råtta befann sig en given plats i rummet.

Han kunde visa att dessa ”platsceller” inte bara registrerar synintryck utan bygger upp en inre karta av det omgivande rummet. O’Keefe föreslog att hippocampus kan bilda en mängd olika kartor genom att kombinera platsceller som aktiveras i olika omgivningar. Minnet av ett rum kan lagras som den kombinerade aktiviteten hos ett antal platsceller i hippocampus.

May‐Britt och Edvard Moser hittar koordinaterna

May‐Britt och Edvard Moser kartlade nervsignaler som går in i hippocampus i råttans hjärna. De upptäckte en förbluffande aktivitet i ett närbeläget område av hjärnan, som kallas entorhinala cortex. Här aktiverades vissa nervceller när råttan passerade punkter som bildade ett sexkantigt mönster i rummet. Var och en av dessa ”rutnätsceller” (grid cells) aktiveras i ett unikt mönster och tillsammans bildar cellerna ett koordinatsystem som möjliggör navigation.

Förutom rutnätscellerna innehåller entorhinala cortex också celler som registrerar huvudets riktning och rummets gränser. All denna information kombineras i hippocampus med platscellernas karta, och vis skapas ett positioneringssystem i hjärnan, en slags inre GPS. 

Kartförrådet i människans hjärna

Den mänskliga hjärnan har kunnat undersökas med avancerad bildteknik och i samband med operationer, och man har nyligen hittat platsceller i hippocampus och rutnätsceller i entorhinala cortex. Hos patienter med Alzheimers sjukdom, påverkas ofta hippocampus och entorhinala cortex i ett tidigt skede, och dessa individer förlorar förmågan att hitta vägen och orientera sig i omgivningen.

Kunskap om hjärnans positioneringssystem kan därför hjälpa oss att förstå de mekanismer som leder till förlust av rumsminnet. Upptäckten av hjärnans positioneringssystem är ett genombrott i förståelsen av hur nervceller arbetar för att tillsammans utföra högre kognitiva funktioner. Den öppnar vägar för att förstå andra kognitiva processer, till exempel hur människan förmår att minnas, tänka och planera.

Annons:

Källor:

Nobelprize.org

Den här artikeln handlar om:

Läs även

Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Prenumerera på vårt nyhetsbrev

Glöm inte att bekräfta din prenumeration i din inkorg. Den kan ha hamnat i din skräppost.

Fråga doktorn

Här kan du ställa din fråga till någon av våra duktiga experter. Vi kan inte besvara alla frågor, men vi gör vårt bästa för att just du ska få svar. Genom åren har experterna besvarat över 8 000 frågor, så chansen är stor att du hittar redan besvarade frågor inom det du undrar över.

Välkommen till Doktorn!

Annons: