På frågan hur hon mår svarar Pebbles snabbt och konkret att hon visst mår bra för tillfället. Utan att tveka lägger hon även till att det beror inte bara på henne själv utan även på de människor som hon omger sig med, sitt skyddsnät. Tillsammans med insatser som vården, samhället och framförallt hon själv har bidragit till genom åren har hon idag hittat verktyg och lärt känna sin sjukdom på ett sådant sätt att hon nu kan säga att hon mår bra. Men det har inte alltid varit så.
Det började med ett mord
Utan att avslöja alltför mycket, boken är mycket läsvärd, kan det konstateras att Pebbles bok börjar med ett mord. Men det är ingen kriminalroman, det är en öppenhjärtlig skildring av ett liv som var något som sedan blev något annat.
Det är historien om reklamtjejen från innerstan som idag är sjukpensionären i förorten. Och, med ett skratt, konstaterar Pebbles att visst har det varit en resa. Nära till skratt har Pebbles trots, eller tack vare, livets olika upp- och nedgångar. Vi konstaterar att man får skratta även när man pratar om psykisk ohälsa och psykiska sjukdomar. Det är bra att försöka inte förlora sig i sjukdomen även om det är mycket svårt när det kommer till psykoser eftersom hela ens världsbild kan förändras och se annorlunda ut.
Men när verkligheten ibland utsätter dig för prövningar, menar Pebbles, så framkallas psykoser. Då är det viktigt att ha det där skyddsnätet, som även innefattar behandling. Men det tog en förlossningspsykos och en psykos innan diagnosen ställdes och resan mot en dräglig tillvaro började. Små saker är idag källor till lycka och glädje och efter att ha städat i livet menar Pebbles att hon omger sig med människor och beslut som känns bra hela vägen. Även om det inte alltid är lätt och hon erkänner sig vara konflikträdd.
– Konflikter är något som skrämmer mig. Så jag får många gånger i “hemläxa” att lösa konflikter och möta de konflikter jag flyr undan. Det är en ibland jobbig process men jag vill ta kontrollen. Det är bristen på kontroll som kan få dig att tappa fotfästet.
Kontrollen menar hon skänker en trygghet. Kontrollen att ha bra musik och stora hörlurar när hon nu tagit sig ut ur sin trygghetszon och åkt in i till stan. Kontrollen i att kunna säga nej eller möta en konflikt. Kontrollen i att känna sin sjukdom och veta om riskerna och vad som framkallar och inte framkallar psykoserna. Men visst var det jobbigt när yngsta dottern omkom i en trafikolycka för snart två år sedan.
Nätverket betyder mycket
Pebbles sitter och tittar lite diffust ut i lokalen när hon börjar berätta.
– Att min yngsta dotter omkom var tungt. Det var tungt men mitt i allt så fungerade det nätverk jag kommit att lita på genom åren. Boendestödjare, socialtjänst, psykiatrin och familj och vänner slöt upp och fångade upp mig. Alla var självklart oroliga att händelsen skulle orsaka en psykos och själv var jag orolig för min andra dotter. Det var jobbigt för oss alla. Men mitt i allt detta fanns alltså ett otroligt nätverk.
Just nätverket återkommer Pebbles till. Inte bara det nätverk som har bildats runt henne själv utan även nätverket som hon själv byggt upp. Via Facebook har hon mött nya möjligheter och när vi börjar prata om de många Facebookgrupper hon gått med i lyser ögonen med den där pigga energin igen.
Berättelsen om hur bokrecensioner på Facebook, för att ha något att skriva om, blev till bokbloggande. Och hur en skrivgrupp med vitt skilda mål med sitt skrivande, resulterade i den bok som nu finns publicerad. Berättelser om att möta folk, att våga och att tro på att det finns något bra. Även om det inte alltid känns så menar Pebbles att hon har tagit det som varit svårt och gjort något med det. Idag föreläser hon och reser runt med sin bok och skämtsamt nämner att om man googlar på “psykisk sjukdom” lär hon komma överst. För visst är det ständigt nära till skrattet.
Jobbigt i början
Pebbles sticker aldrig under stolen med att det har varit jobbigt. Hon vågar och möter frågor och konversationer om sin psykiska sjukdom med raka och tydliga svar.
– Om du brutit benet frågar alla hur du mår men om du mår dåligt psykiskt är det fortfarande tyst. Det har blivit bättre, men det är ändå tabu i många hem. Visst har det varit en tuff resa men jag har vågat vara tydlig mot nära och kära att det här är jag, det här är det tillstånd jag är i. Även om jag på vägen förlorat partners, jobb och vänner så står jag starkare där jag är idag med de jag har omkring mig idag.
Vi kommer in på frågan om mening med saker som sker. Pebbles menar att hon kan bli irriterad på när människor säger att det finns en mening med det som har hänt i hennes liv. Känslan av att det inte fanns något syfte med vissa händelser i livet går inte att komma ifrån däremot är hon noga med att påpeka att boken varken är bitter eller arg. Den är praktisk, konstaterande och självutlämnande. Men utan att vara ilsken.
– Visst kan det vara svårt att se ett syfte med varför vissa saker händer. Boken var och blev ett slags terapi för mig där jag fick rannsaka mig själv. Ibland var det svårt att välja, det är ju så mycket som har hänt på dessa år och vissa stunder var det svårt att sätta ord på känslor. Ord på händelser och upplevelser.
Makaronitillstånd blev ett ord som skapades just för att beskriva en känsla, nämligen den att ligga på golvet, böjd som en makaron och bara tycka synd om sig själv. Just uppfinningsrikedomen, även om hon själv inte kom på just det begreppet, finns närvarande konstant. Att boken inte bara är en skildring av en person med psykisk sjukdom utan även en bra manual eller guide om man så vill till psykoser vittnar om hur genomtänkt och konceptuell boken är. Så har Pebbles också ett förflutet inom reklambranschen.
– Det är en annan värld att vara sjukpensionär i Enskede än att jobba inom reklambranschen och bo i Vasastan. Men livet är sällan en rak linje. Som med arbetslinjen, man förutsätter att människors liv är en rak linje. Föds, utbildning, jobb, nästa jobb. Där blir sjukdomen bara ytterligare en punkt på ditt cv. Det är hopplöst! Så ser det ju inte ut i verkligheten. Livet är mer som en cirkel, arbetscirkeln, du återkommer till vissa saker igen och igen och något som har varit är nödvändigtvis inte avslutat. Psykossjukdom till exempel, det är med dig livet ut. För vissa är själva psykoserna bara kortare stunder men för andra kan de pågå i månader, år.
För anhöriga
När vi kommer in på varför boken skrevs och vad hon vill säga med boken återkopplar hon till att psykossjukdom inte bara är ett tillfälligt tillstånd, även om själva psykoserna kan vara det i vissa fall. Pebbles menar att ett av syftena med boken är att sätta fingret på just detta, att psykossjukdom kan vara en längre tid i livet. Att behandlingen kan behöva provas ut och att man kanske inte får den önskade effekten.
– Själv var jag medicinerad under ett halvår med en medicin som inte alls fungerade för mig. Så det halvåret kändes nästan bortkastat. Det är det man som anhörig måste förstå, att det är en lång resa att leva med psykossjukdom och att man absolut inte ska ge upp hoppet. Jag har sett anhöriga och vänner ge upp men det behöver inte vara så. Om någon har en cancersjukdom står man där, vid sidan och ger sitt stöd och sin hjälp. Det gäller även vid psykisk sjukdom.
Hon är åter noga med att nämna de verktyg som finns, psykiatrin, socialtjänsten, anhöriggrupper. Och även följa upp efter en psykos, att du även om du mår bra vågar tala med andra som har liknande upplevelser.
– För att orka kan såväl den drabbade som anhöriga behöva hjälp. Men man behöver också ett perspektiv och ibland kan det vara skönt att höra andra prata om sin sjukdom. Jag har varit med i en sån grupp och det är fruktansvärt intressant att få ett perspektiv på sin egen sjukdom genom andras upplevelser.
Att läsa Pebbles bok är en intressant upplevelse. Det handlar om spioner, det handlar om vanföreställningar och konstiga samtal till vänner som sedan måste förklaras. Det handlar om psykos, något som kan vara både skrämmande och svårt att förstå. För Pebbles handlar boken om att ge en bit av sig själv och att få andra att se att det finns hjälp och idéer att använda sig av.
– Jag hoppas kanske att någon som är i psykossjukdom kan se hur jag har tänkt, plocka de delar som känns bra och använda dessa lite tidigare i livet. Som en “fuskmanual”, att utnyttja de erfarenheter som jag berättar om. För min del har det handlat om att återerövra livet självt, ett pågående arbete.
Mer modig än stark
På frågan om hon är stark funderar hon länge och väl. Sedan säger Pebbles med eftertanke att hon snarare är modig, modig som orkat och vågat. Styrka är relativ, från dag till dag.
– Jag har fått otroligt bra respons via mejl och brev. Människor som själva lever i psykossjukdom och tagit del av min bok men också förtvivlade anhöriga. Det kan vara svårt och frustrerande ibland då jag inte vet vad jag kan göra samtidig som jag är glad att de har sett och läst min bok och fått en insikt i hur livet är för den som har psykossjukdom. För många är det fortfarande skamligt och jag hoppas kunna lyfta den skamstämpeln genom att själv gå ut och berätta på det här sättet.
För Pebbles handlar återerövringen av livet om att ta kontrollen och våga gå utanför sin trygghetszon.
– Finns det bara tillräcklig stark motivation orkar man. Och finns inte inspirationen kan man också låta bli. Jag säger idag nej till fester, till sammankomster eller arrangemang jag själv inte vill eller vet att jag klarar av att gå till. Då väljer jag att säga nej och det har hjälpt mig mycket. Ibland kan det behövas en push men när du har kommit längre i arbetet med dig själv så inser du dina begränsningar, du hittar dina styrkor och kan balansera dessa bättre och bättre.
Hon ler lite och berättar att hon gärna analyserar och att dottern ibland anklagar mamma för att analysera lite väl mycket. Dottern som hon snart ska hem till och tillsammans ska de skruva isär ett skrivbord som ska iväg till mormor.
– Min familj har stöttat mig även om min mamma ibland har haft det väldigt jobbigt när jag har varit som “knasigast”. Det är inte helt lätt att leva som anhörig till en person med psykos och jag är ändå glad att jag har min familj runt mig.
Pebbles berättar att hennes rädsla för att resa utomlands har gjort att hon och hennes mamma har rest tillsammans, bland annat till många länder i Östeuropa. Ett stort intresse för science fiction tog henne till en stor mässa i Ukraina och även Tjernobyl. Just intresset för science fiction och fantasy berättar hon om eftersom hennes förhoppningsvis kommande bokprojekt är mindre självutlämnande.
– Jag har skrivit en fantasybok som jag hoppas något förlag snappar upp. Det är det jag gör, samtidigt som jag såklart reser runt och berättar om min sjukdom och pratar om min bok.
Ögonen glittrar igen när hon berättar om den nya boken och att hon nu efter intervjun ska hem och ”bara” vara mamma. Vi reser oss och är på väg och runt om i lokalen sitter olika människor. Flera av dessa skulle kunna lida av psykisk sjukdom för det är inget som vanligtvis syns på ytan.
– Jag har alltid velat bli författare, sedan jag var liten. Nu var kanske inte just den här boken om psykoser den jag hade tänkt att jag skulle komma att skriva men nu blev det så. Jag hoppas att jag kan hjälpa till att lyfta ämnet, såväl inom vården som inom politiken och på arbetsplatser och skola. Och att den som lever med psykossjukdom och den som är anhörig till en person med psykossjukdom förstår att det går att leva med detta. Det går att hitta de där små ögonblicken i livet som betyder något. Det hänger bara på att använda sitt nätverk och våga be om hjälp.
Hon tar på sig sin jacka och konstaterar igen att just be om hjälp och våga vara svag ibland kan vara den största styrkan.
—
