Veronika Karlssons avhandling vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, visar att upplevelsen är traumatisk. I studien intervjuade hon 14 patienter och deras anhöriga både under och efter respiratorbehandlingen.
Panikkänsla och sömnbesvär hos patienterna
Resultatet av studien visade att många av de som vårdas vakna i respirator lider av panikkänslor och en känsla av ”lufthunger”. De har även svårt att sova på grund av smärtan från tuben och sonder.
Förutom svårigheter med att andas upplevde patienterna att det var väldigt jobbigt att inte kunna prata. De kunde inte förmedla sina känslor och tankar mer än att teckna med huvudrörelser, ansiktsuttryck, blickar och kroppshållning.
Viktigt med en bra vårdare
En förutsättning för att den typen av kommunikation ska fungera är vårdarnas inställning, förmåga och välvilja att bistå de med hjälp.
Samtliga patienter som intervjuades uppgav att de kände sig hjälplösa och maktlösa i förhållande till respiratorn. En uppsida är dock att patienterna upplevde mindre obehag vid behandlingen om de hade en vårdare som var uppmärksam och hjälpte de vid behov.
God relation mellan vårdare och patient ett måste
Veronica Karlsson menar att en patient som får respiratorbehandling i vaket tillstånd ställer helt nya krav på miljö och vårdpersonal. Det är till exempel mycket viktigt att det finns en förståelse mellan vårdare och patient. Vårdaren måste vara närvarande och kunna tolka patientens kommunikationsmönster. Det är också viktigt att vårdaren har en vänlig samtalston och en värme i beröringen. Syftet är att patienten ska få en ”vi”-känsla om att de kämpar tillsammans.
Svårt att bli av med obehagskänslor
Genom intervjuer som gjordes en vecka efter att patienterna hade fått lämna intensivvården kunde Veronica Karlsson se att de negativa upplevelserna fortfarande hängde kvar. Trots det svarade majoriteten av patienterna att de föredrog att behandlas i vaket tillstånd framför att bli nedsövda.
Veronica Karlssons slutsats blev därför att patienterna som valde att vara vakna hade haft en bra vårdare under sin sjukhusvistelse; en vårdare som ”stod patienten bi”, som hon uttrycker det.
Bland de anhöriga var det många som önskade att det hade funnits möjlighet att prata enskilt med vårdaren. Vidare förklara hon att en bra vårdare kan lindra och hjälpa patienten att ta sig igenom den svåra upplevelsen som det faktiskt är.