består även flera år efter att man slutat svetsa.
I studien har man följt 17 före detta varvsarbetare i Göteborg. I snitt hade dessa arbetat med svetsning i 28 år och avslutat sitt arbete för 18 år sedan.
Finmotoriken sämre
När man genomförde ett flertal tester och jämförde med varvsarbetare som hade haft andra arbetsuppgifter visade det sig att svetsarna hade sämre resultat. Man mätte bland annat finmotoriken, snabbhet, öga-handkoordination, darrhänthet och balans.
Orsaken är att mangan samlas i ett område i hjärnan som är viktigt för kroppens rörelse, ganglierna. När man har slutat med svetsning finns ämnet kvar och utsöndras successivt i hjärnan.
Man noterade att de personer som hade högre mängd mangan (svetsarna) möjligen hade en kvarstående effekt av exponeringen. Mangan är ett ämne som förekommer naturligt i miljö och kropp men även i damm och rök. Om man exponeras för detta under längre perioder kan man drabbas av manganism, en sjukdom som liknar Parkinsons sjukdom.
Besvär efter 20 år
Tidigare forskning har bekräftat att manganhalterna för svetsarbete ligger på nivåer som kan vara direkt skadliga för det centrala nervsystemet. Däremot har man inte tagit reda på hur den här exponeringen på längre sikt påverkar personer som arbetar med svetsning.
Den forskning man nu har bedrivit visar att det även efter nästan 20 år utan exponering fortfarande kan uppstå negativa effekter på finmotoriken.
Forskaren bakom studien, Gunilla Wastensson, tolkar detta som allvarligt. Man uppskattar att 35 000 personer i Sverige arbetar med svetsning men ännu fler svetsar även som en del i andra arbetsuppgifter. Det skulle kunna finnas en risk att dessa personer drabbas av besvär långt fram i livet, även om det enligt Gunilla Wastensson behövs ytterligare forskning för att bekräta resultatet.
Gränsvärdet har sänkts
Gränsvärdet på mangan i andningsluften har sänkts men man misstänker att det på många arbetsplatser ändå är stor risk för att svetsare exponeras för högre värden än vad som är nyttigt.
Eftersom detta är den första studie som har undersökt de långvariga effekterna kan det bidra till att gränsvärdena förändras alternativt att kontrollerna att man håller gränsvärdena blir hårdare.
