Ryggont har varit och är fortfarande en vanlig orsak till lidande, sjukvårdskontakt och sjukfrånvaro eller pension. Samhällsdebatten om sjukskrivning har ofta handlat om huruvida läkare sjukskriver för lättvindligt eller inte, eller om patienter som misstänks för bidragsfuskande. Samtidigt har få studier kunnat visa om enskilda behandlingar tillgängliga i primärvård verkligen har effekt, speciellt då man mätt effekter på sjukfrånvaro.
I sin avhandling presenterar Johan Bogefeldt bland annat resultat från Gotlandsstudien (The Gotland Low Back Pain Study), där man undersökte huruvida ett behandlingskoncept där läkare och sjukgymnaster samarbetar kan minska behovet av sjukskrivning. Behandlingen innehöll muskeltöjningar, manuell terapi (inkl. s k manipulationsbehandling) och injektioner, utöver det vanliga evidensbaserade omhändertagandet av ryggpatienter. All behandling gavs av läkare och sjukgymnaster i samarbete under en tioveckorsperiod.
I tidigare studier med manuella behandlingar mot ryggont (t ex kiropraktorbehandling) har man inte sett någon effekt på sjukskrivningstid. Men i Johan Bogefeldts studie handlar det om ett komplett behandlingskoncept. Resultaten visar att experimentgruppens patienter hade snabbare återgång i arbete och att färre var sjukskrivna. Det är alltså en av få studier som kunnat visa tydligt samband mellan en specifik behandling och effekt på sjukskrivning och arbetsåtergång.
– Både läkaren och sjukgymnasten behövs för att det ska ge resultat på sjukskrivningstid, säger Johan Bogefeldt, som till vardags arbetar på Nacka närsjukhus.
Enligt Johan Bogefeldt kan det tyvärr bli svårt att göra fler liknande studier. Det beror på förändringarna i sjukförsäkringen med den så kallade rehabiliteringskedjan.
– Det kommer bli mycket svårare att göra sådana här studier i framtiden, säger han.
Men resultaten är tydliga och ger enligt Johan Bogefeldt anledning att införa behandlingskonceptet inom primärvården, och att föra in det i läkares och sjukgymnasters utbildning. Gotlandsstudien är nämligen en uppföljning på tidigare resultat som pekat åt samma håll. Behandlingskonceptet har även visats minska smärta och funktionsinskränkning på grund av ryggont.
I avhandlingens andra del har Johan Bogefeldt tillsammans med kollegor undersökt om ryggont blivit mer eller mindre vanligt och om ryggont har långsiktiga konsekvenser. Trots några av tidigare studier är det nämligen oklart om ryggont ökat eller minskat under 1900-talet. Dessa har haft brister och någon större studie har aldrig gjorts i Sverige. Avhandlingsstudierna bygger på ett underlag på över 17 000 individer från Göteborg, Eskilstuna och Uppsala och visar en ökning från 33 procent 1973 till 44 procent 2003 – en ökningstakt på 16 procent per decennium. Denna ökning kan tolkas på två sätt. Antingen har ryggont blivit vanligare eller så har folk blivit mer benägna att ange att de har ont i ryggen.
– Det finns inget stöd för att sjukdomar i ryggen blivit vanligare, så troligen beror det på ökad uppmärksamhet på problemet, och minskad tolerans för symtom. Ryggont har ju uppmärksammats i debatten som en av de vanligaste orsakerna till sjukskrivning, säger Johan Bogefeldt.
Han fann i sin studie att ryggont ökade risken för sjukskrivning och förtida pension, liksom för risken för inläggning på sjukhus. De som rapporterat ryggont hade också 17 procent högre mortalitet, ett resultat som dock inte var signifikant.
